Never be someones slogan, because you are poetry

Mitt mål sen en tid tillbaka har varit att få ordning på mitt liv. Ett fast jobb/plugg och fast bostad någonstans där både jag och Wiggo trivs. Så att vi båda bara kan slappna av, släppa stressen och sjunka in i vardagen och rutinerna.

Visst, den här första månaden i Eskilstuna har varit lite struligt. Allt har gått bra på jobbet, men om man ser till boendet så såg det ganska mörkt ut där ett tag. Flyttade in i ett hus som jag tyckte kändes riktigt, riktigt bra när jag var där och tittade, men när jag flyttade in kändes det bara skit. Det var liksom inte bara ”flyttnerver” (som jag, tro mig, känner alltför väl till), utan jag VANtrivdes i huset. Varje dag när jag slutade jobbet kändes det tungt, för det betydde att jag var tvungen att åka hem. Ni vet den där känslan man får på vissa platser, att man inte bör vara här? Så kändes det i huset. Kände det på en gång på söndagen när jag flyttade in.

Men nu har allting börjat ordna upp sig. Jag har äntligen flyttat in i lägenheten på gården, ska bara tillbaks till huset för att göra den sista städningen och sen är jag klar med det, och allting verkar börja falla på plats.

Det är då tankarna börjar snurra, och mina inre demoner börjar göra sig hörda..

Äntligen har jag ett jobb där jag trivs, och om jag vill så kan jag bli kvar här resten utav mitt liv. Detsamma med mitt boende; lägenheten må kanske vara lite i det minsta laget men jag trivs som fisken i vattnet. Den är fin och stor nog åt mej och Wiggo, jag har egen uteplats och gräsplätt, bra promenadvägar och skogen runt hörnet.

Mina kolleger, Jenny och Ola, har jobbat här på gården lääänge. De har också bott här på gården i flera år, innan jag flyttade hit. Jenny har jobbat här i runda slängar 20 år, och Ola i princip hela sitt liv. De har hus och barn, allting fixat och avklarat. När vi pratar om våra liv kan jag känna att fan, vad skönt att ha det sådär. Man vet precis hur dagen, veckan, månaden, året kommer att se ut. Allting går på rutin.

Men den där lyckliga känslan av att veta vad jag förmodligen kommer att göra resten av mitt liv vill inte infinna sig, istället är jag skräckslagen.

Det är nånting med att ha hela livet utstakat framför mig som gör mig så klaustrofobisk. När det egentligen borde kännas välkomnande och, ja, lyckligt – då känner jag istället hur paniken kommer krypande. Är det verkligen det här jag ska göra resten av mitt liv? Ska min vardag se ut såhär, bo kvar här på gården och skrapa grisskit varje dag?

Faktum kvarstår att jag har trivts jävligt bra med mitt nomadiska liv, riktigt jävla bra. Flytt sisådär en gång i halvåret, nytt jobb lite då och då; lärt mig nya saker, sett nya saker, träffat nya underbara och inte så underbara människor. Det är den enda perioden i mitt liv som jag varit lycklig; jag har skött mitt eget liv och kunnat komma och gå som jag velat. Inget ansvar och inga skyldigheter jämtemot någon. Jag har varit fri.

Det enda jag har haft dåligt samvete för är Wiggos situation.  Jag vill gärna tro att jag är hans trygghet och hans fasta punkt här i livet, men det fungerar inte riktigt så. Han verkar inte ha tagit någon större skada utav det, men jag kan inte hjälpa att tro att åtminstone till viss del har det orsakat hans problem med stress. Om inte, så har det gjort den värre. Jag tror att det är därför som mitt mål den senaste tiden har varit att få ordning på livet; för Wiggos skull. Inte för mig, utan för Wiggos.

Jag har aldrig drömt om ett vanligt Svensson-liv. Men jag har heller aldrig drömt om motsatsen. När det gäller mitt privatliv har jag aldrig egentligen haft några drömmar, utan mina mål och drömmar har handlat om saker som jag vill göra; jobb och framtida äventyr. Jag har aldrig haft drömmen om att hitta en karl, gifta mig, köpa hus och skaffa barn. Det har aldrig tilltalat mig. Istället har jag fantiserat om hur det skulle vara att resa jorden runt, åka till vissa platser, träffa olika personer, göra vissa utvalda saker. Och, kanske framförallt, vägen dit.

Kanske är det därför jag känner såhär? Kanske är jag rädd att om jag blir kvar här för resten av mitt liv, då kommer jag aldrig att få ha alla de där awesome upplevelserna som jag har drömt om och planerat för? Då kommer jag aldrig att få se Grand Canyon, aldrig resa till Amazonas. Bara jobb och vardag tills jag går i graven.

”Men va fan, ta och var glad för vad du har, och inte sakna det du inte har.”

Det är frasen som spelas på repeat i mitt huvud, om och om och om igen. Jag är glad för det jag har; min familj, mina otroligt goda vänner, min underbara, underbara idiot till hund.  Jag är överlycklig över allt detta. Jag kanske inte alltid visar det, men jag är överlycklig.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter allt det jag inte har. Jag har haft en del riktiga kick-ass upplevelser i livet, men jag vill ha fler. Många, många fler. Jag vill kunna åldras nöjd och när jag blir gammal kunna säga att jag har minsann levt livet under mina år här på jorden. Är det så fel?